Poster på svenska

Rösten från glaciären – vykort från Svalbard (8/8)

Dalbreen, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Dalbreen, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Ishavet är blixtrande blått. En djup lapizblå färg och solens strålar glittrar i vattnet och i isen. Hundra meter bort breder den jättelika Dalbreen ut sig. Jag undrar hur många nyanser av blått och vitt det kan finnas egentligen. På ett isflak ligger en storsäl och vilar. Runt mig bubblar och pyser det, som om jag satt i ett jättelikt ciderglas. Det är bitar av smältisen från glasiären och alla inpressade tusenåriga luftbubblor som äntligen slipper ut.

Genom det rofyllda skvalpandet och bubblandet skjuter plötsligt en åskknall. Det är inte åska, det är glaciären som rör sig och spricker. Jättelika isblock bryter sig loss från framkanten och faller ner i vattnet. Det är över på bara några sekunder. Kvar i luften hänger ett glittrande isdamm och storsälen ligger kvar på sitt isflak och gungar. Mitt hjärta slår fortare. Storsälen fortsätter att njuta av sommarsolen.

Det finns naturligtvis många fler historier att berätta och bilder att visa. Men det får räcka för den här gången!

Nordaustlandet – vykort från Svalbard (7/8)

Nordaustlandet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Nordaustlandet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

En arktisk öken breder ut sig. Precis som många andra har jag aldrig tänkt på att en öken skulle kunna vara täckt av sten, is och snö. Nästan ingenting lever här på land. Till och med den härdiga purpurbräckan får kämpa. Nordaustlandet ter sig mer skrämmande än de andra delarna av Svalbard som jag har sett. Men Vitön där Andrée och hans kompanjoner till slut fick sätta livet till känns faktiskt ännu mer skrämmande.

Jag krasar omkring bland de vassa stenarna och låter mig fyllas av den magi och kraft som naturen utstrålar. Det är nästan som ett månlandskap här, bortsätt från tyngdlagen vill säga. Svalbard fortsätter att fascinera mig. Jag tycks möta alla möjliga känslor och stämningar här.

Sida vid sida – vykort från Svalbard (6/8)

Alkehornet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Alkehornet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Jag har klättrat upp en bit. Vyn breder ut sig under mig. Jag vill så gärna fånga den på bild, men jag betvivlar att det går. Molnen och solen hjälper till att skapa djupet med skuggor som leker. Det är grönt och brunt och grönt igen. En bit bort står en rentjur med ståtliga horn. Han betraktar mig och jag honom. Kanske undrar han vad jag gör där på hans ängar. Han är avvaktande, men inte rädd för mig. Vi klättrar ner sida vid sida. Jag återvänder till båten. Han fortsätter att äta upp sig inför vintern.

Packisen – vykort från Svalbard (5/8)

Sjuöarna, Svalbard (foto: Nikolaus von Knorring)

Sjuöarna, Svalbard (foto: Nikolaus von Knorring)

Här står jag. Det är iskallt och vattenstänk känns som spik mot kinderna. Välkommen ombord på ett isflak! Det är riktigt stadigt logiskt nog, men det är inte lika lätt att intala sig själv rent känslomässigt. Isflaken flyter snabbt fram. När Andrée, Strindberg och Fraenkel vandrade över packisen rörde sig isen snabbare norrut än de kunde ta sig till fots söderut. När jag ser hur snabbt isflaken rör sig blir det plötsligt mer verkligt (jag säger mer, för jag kan nog inte föreställa mig helt).  Jag kan också till viss del vaggas in i den falska tryggheten i att ett isflak är stadigt nog att campa på, men bara ett tag förvisso. När flaken krockar med varandra bryts de och höga vallar bildas. Lite som en stengärdsgård, men av is. Och lite högre misstänker jag.

Efter en lång tid ute på packisen byggde Andrée och hans kompanjoner ett läger som de kallade Hemmet. Det finns något både mysigt och tragiskt över den historien. Som om tröttheten vann och behovet av en trygg punkt fick ta över. Tills Hemmet sprack vill säga. En falsk trygghet. En känsla av obehag löper utmed ryggraden och mot min vilja undrar jag hur många saker här i världen som egentligen faller under begreppet “falsk trygghet”. Jag bestämmer mig för att jag inte vill veta det.

Packisen vid Sjuöarna, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Packisen vid Sjuöarna, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Sorgfjorden – vykort från Svalbard (4/8)

IMG_7150

Spetsbergsvallmo, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Sorgfjorden, bara namnet ger mig rysningar. Jag går intill den och tänker lite sorgset på alla liv som gick till spillo för så många år sedan. Jag kan inte sluta att titta ner. Marken är täckt av rosenkvarts och andra färggranna mineraler. Med det rosa är som en påminnelse om blod som bleknat med tiden.

Mitt bland stenarna lyser något alldeles citrongult. En spetsbergsvallmo tittar upp och av blommorna på Svalbard är det nog den allra vackraste. Jag skulle kunna sitta här bredvid den lilla blomman hela dagen. Njuta av tystnaden, landskapet och magin.

Små gömda skatter – vykort från Svalbard (3/8)

IMG_4972f

XIV-julibukten, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

På håll tycktes det vara flera nyanser av grått och brunt. Jag sätter mig häpet på huk och tittar närmare. Runt mig myllrar det av grönska och blommor. Likt en hemlig skatt. Den rödlila purpurbräckan syns lite var stans på Svalbard, men många av de andra växer mer sparsamt. Men inte här i Svalbards hängande trädgårdar. Jag spejar med teleobjektivet och upptäcker en snösparv som plockat ihop lite kvistar till sitt bo. Det är fåglarna som är hemligheten. Inte just snösparven kanske, men alla grisslor och lunnefågeln. De trivs här och där fåglarna har varit trivs blommorna. En del av kretsloppet.

Själv står jag här bland blommor och fåglar och känner mig lycklig över att få upptäcka deras hemlighet. Som om jag blev lite klokare just idag.

På väg – vykort från Svalbard (2/8)

IMG_4756

Ny-Ålesund, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Vi går en sväng. Ny-Ålesund räknas som världens nordligaste bebyggelse och är idag en liten by för forskning. Gruvdriften är sedan länge nerlagd. I tankarna snurrar Amundsens resor. Resan till Nordpolen 1926 började just här. En bit historia som lämnar rysningar.

Ilskna silvertärnor störtdyker mot oss. De har sina bon vid vägkanten. Jag är en inkräktare och potentiell fara. Djungelns lag har nog aldrig blivit så tydlig som här, trots att vi är långt från några djungler. Plötsligt kommer en man på cykel. Tiden har frusit runt omkring mig. Där cyklar han till sitt arbete och bakom honom breder glaciären ut sig och snöklädda toppar reser sig mot skyn. Vilken fantastisk tur till arbetet! Jag undrar om han tänker på det varje dag.

Ett gulnat svartvitt fotografi – vykort från Svalbard (1/8)

Holmiabukten, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Holmiabukten, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

De svarta bergen trasslar in sina vassa toppar i molnslöjorna. Runt mig är det tyst. Det enda jag hör är kluckandet från det blanka svarta vattent omkring mig. En nyfiken tobisgrissla dyker efter mat en bit bort. Små isblock bryter det mörka vattnet. Det känns närmast som om jag sitter i ett sagolikt gulnat svartvitt fotografi. Jag undrar om det är på riktigt när den majestätiska vita björnen kommer över bergskammen. På bara några minuter tar den sig ner till vattnet. Den lika gulvit som snön och med ögon och nos lika svarta som Spetsbergens klippor. Det är då jag avundas björnen och dess trollska rike. Det här är björnens land, inte mitt. Blev jag ensam kvar här skulle jag inte överleva.

Misty waters

misty eyes

what can you see?

What’s around us,

what surrounds us now?

What do you feel?

Snöiga tankar och vykort från Svalbard

Nu i januari kom vintern vi trodde skulle utebli. Jag försöker att tänka på hur mycket jag egentligen tycker om den när ryggen värker efter att ha skottat dagar i sträck och skjutit barnvagen genom både nysnö och tö.
Men egentligen vandrar tankarna till en helt annan plats, till ett förlovat land och en förälskelse. Till Svalbard, mytomspunnet, med alla sina historier, men framför allt det karga landskapet och den makalösa naturen. Jag har hört om fler människor som har blivit blixtförälskade i Svalbard och tänker att det kanske är “ganska normalt”. Det är nu nästan fem år sedan vi var där, men det känns som igår.

Nu liknar förstås den svenska vintern och vintern på Svalbard inte alls varandra. Den svenska vintern är mer lik sommaren på Svalbard, med undantag för att det är ljust dygnet runt och att snön smälter i dalarna.

Jag har ägnat förälskelsen mycket tanketid och kommit fram till att det måste ha med mitt inre känslolandskap att göra. En del av det är lika kargt och otillgängligt (ja, inte för mig så klart) som landskapet på Svalbard. Det är så svårt att återge magiken i ord, men jag ska försöka ge dig några bilder. Under de kommande dagarna kommer jag att lägga upp några av mina fotografier och berätta om mina minnen. Några vykort från Svalbard helt enkelt!

6_3_Holmiabukten_8091

Holmiabukten, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Jul igen

Då var det jul igen. Det känns som om året bara har flugit förbi. Vi tänkte göra ett nytt försök med de julsånger som vi inte hann spela in förra året. Och jag hoppas att jag inte stöter mig med Billy Butt och Sölve Rydell för att jag efter ett års grubblande har skrivit om texten till “Julen är här”. Det är en ganska bra text, lite julflummig och vag sådär. Jag gillar användandet av ordet stjärnor och den tjusiga symboliken. MEN, så kommer sista raden i bryggan och sänker hela låter (enligt min mening). Ledsen, men i min ganska kritiska lingvistiska hjärna är det helt klart bättre att inte rimma alls än att fuskrimma om man nu inte kommer på något bra. Den här gången fick jag dock till ett riktigt rim istället för fuskrimmet. Därför blir det (med mina ändringar i fet stil):

Ge oss av den frid som rår

i stjärnornas förunderliga värld.

Led oss på den väg vi går,

en tröstande hand på vår färd.

Jag hoppas att Billy och Sölve och alla våra fans gillar förbättringen. God jul och gott nytt år från Enchanted Duo!