Jag växte upp med stor respekt för åska, laviner, pistmaskiner och glaciärer. Det borde kanske säga en del om mijlön där jag växte upp, men vi har varken glaciärer eller laviner här i Mellansverige.

Det är något visst med glaciärer. De tycks både farliga, spännande och mytomspunna på samma gång.

Förra sommaren reste jag och Nikolaus till Svalbard. En helt fantastisk resa och, hmm, jag råkade ta över 5000 bilder… Det kan eventuellt verka som om jag såg hela resan genom mitt teleobjektiv, vilket inte är så långt från sanningen (en ypperlig kikare…).

Efter isbjörnar, valrossar, packis, historia och massor med fåglar avslutade vi expeditionen med en solsprakande förmiddag framför Dalbreen. På bilden nedan kalvar Dalbreen. Storsälen som ligger och gottar sig på isen är mellan 2-2,5 meter lång och ger en ganska bra uppfattning om hur stora isblocken som lossnar faktiskt är.

Två glaciärmirakler…

Den här förmiddagen fick vi vara med om inte bara kalvningen, utan ett annat av naturens mirakler, nämligen när en glaciär smälter. Glaciären består av ackumulerad snö som har pressats samman hårt under årtusendenas gång. Inpressad i isen finns luftbubblor. När isen smälter i vattnet pyser luftbubblorna ut. När jag sitter där i gummibåten och lyssnar till vattnet som skvalpar och luftbubblorna som pyser ut känns det som att sitta i ett jättelikt ciderglas.

Följande ljudklipp, “Cheers for the Glaciers”, är sammanfogat ljudmaterial från den smältande glaciären och fungerar alldeles utmärks som avkopplande bakgrundsljud. För den nyfikna finns även lite sammanställda smällar från när glaciären spricker att avnjuta…

Det var förstås helt oemotståndligt att försöka spela in den smältande glaciären. Vi fick även med några knallar från när glaciären spricker och rör sig. Ljudet liknar en kombination av åskmuller och avlägsna kanonskott.


View My Saved Places in a larger map

Related posts:

Leave a reply

required