Sjuöarna, Svalbard (foto: Nikolaus von Knorring)

Sjuöarna, Svalbard (foto: Nikolaus von Knorring)

Här står jag. Det är iskallt och vattenstänk känns som spik mot kinderna. Välkommen ombord på ett isflak! Det är riktigt stadigt logiskt nog, men det är inte lika lätt att intala sig själv rent känslomässigt. Isflaken flyter snabbt fram. När Andrée, Strindberg och Fraenkel vandrade över packisen rörde sig isen snabbare norrut än de kunde ta sig till fots söderut. När jag ser hur snabbt isflaken rör sig blir det plötsligt mer verkligt (jag säger mer, för jag kan nog inte föreställa mig helt).  Jag kan också till viss del vaggas in i den falska tryggheten i att ett isflak är stadigt nog att campa på, men bara ett tag förvisso. När flaken krockar med varandra bryts de och höga vallar bildas. Lite som en stengärdsgård, men av is. Och lite högre misstänker jag.

Efter en lång tid ute på packisen byggde Andrée och hans kompanjoner ett läger som de kallade Hemmet. Det finns något både mysigt och tragiskt över den historien. Som om tröttheten vann och behovet av en trygg punkt fick ta över. Tills Hemmet sprack vill säga. En falsk trygghet. En känsla av obehag löper utmed ryggraden och mot min vilja undrar jag hur många saker här i världen som egentligen faller under begreppet “falsk trygghet”. Jag bestämmer mig för att jag inte vill veta det.

Packisen vid Sjuöarna, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Packisen vid Sjuöarna, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Related posts:

Leave a reply

required