Nya projekt – och musiken på “on hold”

Under sommaren blev det mycket studiotid och flera nya låtar är faktiskt nästan klara, men ännu återstår lite arbete. Sedan blev helt av sig självt en paus från musiken för både mig och Nicko.


Jag har under det gångna året påtat med ett helt annat skrivande, nämligen Sagan om Trollsjön: En sagobok för barn och vuxna. Det har varit en fantastisk kontrast till att skriva låttexter och ett sätt att utforska skrivprocessen på ett helt annat sätt. Jag har ansträngt mig att lyssna på min egen kropp och inte tvinga fram något. Det är precis så jag vill skriva. Känna mig fri i flödet och låta flödet ta mig dit det är meningen. Titta in på hemsidan till Sagan om Trollsjön för att läsa mer.

Nicko då, jo han har också varit upptagen, men med ett helt annat projekt. En idé vi kläckte för flera år sedan nu när vi på våra resor började spela in vackra ljud från natur och omgiving. ska bli vår ljuddatabas, med framför allt naturljud till försäljning för kommersiellt bruk och gratis för skolprojekt. Vi får väl se när sidan är uppe och rullar. Titta in om du är nyfiken, men det är en hel del pyssel kvar innan den är klar.

On the subject of loss

There are many losses in the world and to me it seems that the socially acceptable loss to grief are when a friend or a family member dies. For a certain time people can put up with the mourning process, but in my experience the process takes much longer. Loosing a pet is also very painful, but you’ll only get sympathy and understanding from those who know. To others it’s “just a pet”, when in fact it’s been your best friend for so many years.

But for loosing a dream, which could be just as painful as the above, you’ll get little sympathy. A clap on your shoulder at it’s best and some comforting words. However, the mourning process is just the same. But this time you’re forced to suffer in silence and the grieving comes with guilt, what-ifs and self-blaming. I think there are so many people all around us mourning the loss of a dream. Be it big or be it small, it really doesn’t matter as long as it really mattered to you. The fact that what you expected didn’t come true can be very hard to deal with and it requires a mourning process. It can be anything from a broken heart, disease, cancelled plans, a failed career, a child birth that didn’t turn out as expected, well, you name it. Where I sit it’s not much talked about. Then mourning process could isolate you. I know it has done that to me at times.

When I wrote “A Rock For A Heart” I was deep in grief. My first cat, Sidharta, with whom I had such a special connection, died in cancer long before his time. And as if that wasn’t bad enough, I had to make the decision to put him to sleep. “A Rock For A Heart” was born. A friend of mine said that there is a field in Heaven for the spirit animals where they wait for their masters. I envisioned it now and then as a comfort.

It’s been six years now and so much has happened. I have lost dreams, some really big ones, mourned them and moved on. But I’ve also been blessed in many ways. I try to remember that. Therefore as the years have gone by the lyrics of “A Rock For A Heart” has come to mean a lot more to me. In it’s essence it is about grieving and it is about making the difficult decisions in life. Somehow the tough grown-up part of life and of being the responsible.

bench of thoughts

A snapshot or a process

When I started writing lyrics some 15 years ago I used to write several lyrics a week and it pretty much didn’t matter to me where I was. Back then I resented the idea of altering anything afterwards. It kind of felt like cheating. To me the lyrics became a snapshot of that moment in time. I can still read some of the lyrics and travel back in time to that exact moment. Writing back then was also a practice in English. The over 1000 lyrics served their purpose. Most of them silly and romantic and something I’d never show a living soul, but they brought me here.

Somewhere along the way things changed. Nowadays I save good phrases on my mobile or recorded sequences. Later when I feel inspired I take them out and sometimes they become a whole song. Now it’s a process. I like to write parts, then rewrite again and find the perfect match, the perfect sounds and the perfect words. It makes me think of Tomas Tranströmer, famous Swedish poet. For every collection of poems he writes hundreds of pages filled with words, just to find the prefect ones. Then the writing becomes a handcraft. Perhaps I have less time to actually sit and think and write now. But quite a bit of time to think – like when going home from work,  cleaning up or cutting the grass. My writing takes longer and the few projects I do take my time to work on takes longer, but I like the crafted result. I try to enjoy the process, even if it’s challenging at times.

It doesn’t necessarily mean that I never do snapshots anymore. VIVs are one type of snapshot. And sometimes you get into the flow and inspiration runs high. Sometimes.

2015-06-03 18.37.22

A song writing Saturday afternoon

And so it happened that Nicko spent part of Friday evening and Saturday noon trying out a new melody on the guitar and I suddenly said: “I’m in a philosophical mood.” What better to do than to compose a new song in such cases? Some buns, a cup of tea and coffee later we were hard at it.

The guitar melody had a slightly sad or melancholic touch and we decided the song would be about cherish another person, not necessarily a love song, but a very caring and appreciating song. I thought about the greeting phrase in James Cameron’s Avatar “I see you” and we both felt that could be something. Like finally seeing another person and realizing how much you appreciate this person. The song became “I See You Now” and I’ve added the full lyrics to

This is highly unusual though to find us side by side composing and writing lyrics together. One nice rare occasion for all to enjoy so to allow all of you to join us we decided to leave the camera on. Here is one clip from when we started out and one clip of the result so far. Of course it will take a while longer to actually produce a ready track, but that’s a different story altogether!

Organizing my lyrics (video blog entry no. 1)

I thought I’d try something completely new (for me anyway) and threw together a video blog entry where all of you wonderful and lovely fans and friends get to accompany me in our studio to organize my lyrics. To top it off I decided to, with some recycling tricks, make my very own notebook to keep my lyrics in progress conveniently by the piano.

Special thanks to Linn Rydahl for editing my raw material into this lovely video!

My lyrics: Hello darkness my old friend…

I expect you know this wonderful song from Paul Simon and Art Garfunkel, and if you don’t I urge you to check out what you’ve missed. It’s one of the songs I grew up with.

I love the line “Hello darkness my old friend…” and I tend to extract it from the rest of the song. To me it’s my creative darkness. A room where time stands still or at least from where the rest of the world is shut out. It’s not to mix up with a paralyzing darkness; the dark pit without hope or spirit. No, this is more like a womb where the unborn child grows. A place blessed with endless and amazing opportunities and possibilities. Only the mind draws the limit. And when creating I need a limitless universe of my own. This room or universe is all in my mind.

Usually music or perhaps a strong emotion makes me tap into my creativeness. The moment the words are flowing it’s just me and my sheet, which Nicko can confirm… (trying to talk to me at moments like this is rather useless…)

I know many associate dark with something depressing. To me dark is calming and to keep impressions from the colorful world around me away makes me see the colors in my mind. That is when I see what I want to express most clearly.

I’ll end this very philosphic entry here by hoping that you too will find your creative universe, wherever it might be 🙂

My lyrics: Old and new tools for writing

There is, in my opinion, nothing lovelier than to write on a beautiful piece of paper. Then reality checks in and, well, how often do I run around with a beautiful piece of paper when inspiration hits? Hmmm, I guess somewhere around 5% of the times actually. Occasionally I still purchase beautiful and inspiring notebooks for the purpose and most of the time I don’t use them. I tend to use them for a lot of other things, but rarely for writing lyrics. Some of them are absolutely gorgeous, but intimidating, and I just can’t bring myself to write in them.

These days I commute with the train a lot and quite often inspiration hits when I’m on the train, lost in some thoughts or other, listening to music and watching the landscape pass by. I hate to bring beautiful notebooks as I will only damage them from having them scrambling around in my purse, so I usually end up using my iPhone for the first uncertain rows. Sometimes I forget I wrote them only to discover them some other day when scrolling though my notes. Then I might add to them and when I’m at home in the right mood I just might sit down by the piano and try some chords and melodies. Although, this is annoying, because as you might know, too long a while of inactivity and the screen goes black and since I’m a little paranoid about security in general I have to type the pin code over and over…

So after a brief promising check (if it’s not promising I tend to go do something else…) with chords and melody I note them down in a notebook, and, I have to admit, usually not in those beautiful ones since they’re just not sized for full length lyrics. I usually need at least an A4 sized sheet for that. Otherwise I’m forced to use two columns… (oh help!) And well, my mind doesn’t work well with two columns…

Once the lyrics are on a sheet of paper, full length or not, it tend to develop into a full song with chords and all. After playing it over and over the next step is to record. However, to me to take that final leap to record requires a lot of energy and time. Often I wish I did have more time to record, but then, I doubt I would have the energy to do that. In fact, I’ve come to learn that a good balance is the best.

Mina texter: Svenska guldkorn från byrålådan

Hur det nu än är försöker jag ibland att skriva på svenska. Oftast blir det inte så mycket, men ibland så. Vi har till och med spelat in ett par låtar som “En stupad soldat” och “Två skilda vägar”. Det är lite märkligt för av det material som jag har skrivit på svenska är det inte alls de som jag tycker allra bäst om. “En stupad soldat” tyckte jag var rolig att spela in eftersom det är den första låten som jag någonsin har skrivit som en duett och bestämt i förväg vem som skulle sjunga vad. Annars är det ett ständigt experimenterande i studion.

För många år sedan skrev jag “Nu är jag tiden”. Den har flera fina verser också, men det är refrängen jag gillar bäst. Det är något visst med tiden och hur den aldrig stannar, lite som vi människor som bara fortsätter dag ut och dag in och ofta glömmer att stanna upp och reflektera. Om man aldrig stannar upp kanske man inte heller får chansen att ändra riktning, eller att rätta till misstag.

Nu är jag tiden som sakta vandrar
ibland är det svårt att vara den som aldrig stannar
Jag ser på hur alla tankarna flyr
och hur en ny dag åter gryr

Sedan finns det förstås andra då som bara blir några få stackars ensamma rader. I flera år har jag grubblat på någon lämplig vers utan mycket framgång. Och så till slut slog den mig att den gör sig ganska bra ensam som bara en strof också. En stilig snapsvisa kanske? Den har lite studentanda kan jag tycka, lite carpe diem och en rätt ståtlig medoli.

Fånga dagen som den är
och gör av den
vad gårdagen
aldrig någonsin var

Sedan finns det små romantiska och naturmystiska underverk som klarat sig undan klyschor (tycker jag i alla fall). I det här fallet fungerar de fyra verserna som delar i en gåta. Till den här smög sig ett mycket vackert pianoarrangemang fram också. Jag kan bara inte bestämma mig om det ska räcka så eller om den borde få behålla sin refräng och sin brygga och bli ännu mer. Jag tror det är därför jag aldrig har kommit längre än så här.

Gryningens skära fingrar smeker varsamt skogen
och drar revor i molnen likt åkern fårad utav plogen
Leksamt sjunger svalor till utsträckta strålar
och alltför livligt drar vinden genom vårens fagra målning

Dikeskantens tussilago som stjärnor i gräsets famn
sträcker sig mot skyarna där drömmar går i hamn
När syrsor stämmer upp står re’n skogen i lågor
himlen brinner av passion ur askan stiger frågor

Jag har inte kommit så långt som till att spela in dem, men jag tänkte att du med några acapella-snuttar kan få ett litet smakprov. Jag lägger spelaren här längst ner i inlägget.

My lyrics: Feeling the words

Quite recently there was an interview with the Swedish/Greek author Teodor Kallifatides in Swedish television. He said something in the line of being lucky being a foreigner writing in Swedish because then he isn’t that emotionally attached to the Swedish words. As if since one hasn’t grown up with the emotional significance of a word it would be easier to use it. This thought has remained with me now for, I don’t know, maybe a couple of weeks, while I’ve been pondering my own usage of languages, my lyrics and my emotional attachments to words. Could that be the reason why it’s so hard for me to write lyrics in Swedish? I doubt it would be the whole truth actually, but the more I think about it the more it intrigues me.

With English I feel like I have just the right level of emotional attachment. I can write lyrics and I can sing them. In Swedish it’s very hard to write lyrics and even more difficult to sing them. As I often write about painful things I tend to cry instead of singing whenever I manage to put words to them in Swedish. Perhaps the other language helps me to distance myself just enough? It doesn’t work always though… There are some songs I’d never sing at a concert. I just don’t know if I can.

I have tried to sing in other languages too. I did some collaborations in hindi for example, but there on the other hand I felt completely emotionally detached, blind if you will, which is kind of scary to be honest. There is another song we sing in Russian in concert sometimes and even if I know what it is about, I’m still bind.

Lately I’ve experimented a little with my third language; Spanish. But I still feel a little emotionally detached. It’s like I doubt the words. I think I know the meaning, but I can’t feel the exact shade or weight of emotion in the words. However, I just might keep trying and see what happens. I don’t even know if I’d like to sing in Spanish and if my voice could work. That is another aspect that intrigues me. How the voice becomes so different depending on which language I choose and how much time and practice is needed to figure out just how to get your own personal style in each.

Mina texter: Att börja

När jag började skriva texter var jag bara ett litet barn. Jag hade få musikaliska förebilder, men någonstans djupt inom mig hade jag en känsla av att det renaste och mest tillfredsställande sättet att uttrycka något som jag kände starkt var att sjunga om det. Vilket jag senare har insett att jag inte precis är ensam om. Är det exempelvis inte precis därför de sjunger i Disney- eller Bollywoodfilmer? (Min systers kommentar, så lite kredit till henne här).

Jag övergav tidigt mina försök att skriva texter på svenska. Jag skulle tro att det var av olika anledningar. Dels för att jag på den tiden hade förälskat mig i Celine Dions och Mariah Careys röster dels för att det var lättare att inte fastna i några svenska klyschor. Jag har således en pärm med hundratals texter på engelska… och skulle jag gå igenom alla mina kollegieblock närmar vi nog oss ett tusental. Och av dessa tusen har kanske ett 100-tal fått melodi och ett 50-tal faktiskt blivit inspelade. Jag får väl erkänna att många av de där tusen texterna är pinsamt dåliga, både grammatiskt och substantiellt, men vilken gedigen övning i det engelska språket!

Vid det här laget har du säkert förstått att för mig är det texten som är själva kärnan i musiken. Det spelar liksom inte riktigt någon roll hur bra melodin och arrangemanget är om texten är innehållslös och pepprad med klyschor. Jag kan njuta av “halva” låtar också, men då växer man ifrån dem efter ett tag. Det är harmonin mellan en träffande och finurligt skriven text, melodi och arrangemang som gör budskapet och uttrycker känslan.

Så var börjar jag? Jag börjar med en stark känsla som längtar efter ord. Lyckas jag sätta ord på henne kanske jag till och med kommer så långt som att nynna fram en melodi. Ofta brukar jag spela nyfödda låtar om och om igen, sådär en hundra gånger för att njuta av dem och överlever dem det, ja, då blir de kanske inspelade. Jag tänkte försöka titta närmare på lite olika aspekter av mitt textförfattande framöver. Vi får väl se vad det kan bli!