När jag var 13 köpte jag min första CD-skiva. Det var Celine Dions D’eux. Att öppna ett album var magiskt, ja, det är det fortfarande. Det är något visst med att hålla produkten i sin hand, lyssna på musiken och beundra tillhörande art works. Jag tål inte billighetsexemplar med något snabbproducerat omslag utan innehåll. Allting måste passa ihop och kännas välarbetat. Jag vet inte hur många timmar jag la på omslaget till Waterlilies. Oräkneliga. Och ordningen på låtarna. Inspelningen tog ett år och låtmaterialet hade jag samlat ihop över åtminstone en femårsperiod. Ofta glömmer man de sista stegen i processen, själva produktifieringen. Men de stegen är så klart lika viktiga som att materialet är välarbetat.

Nu var det länge sedan jag köpte ett album. Jag lyssnar inte längre på album. Under en lång tid lyssnade jag inte ens på musik. Inte för att jag inte ville utan för att det inte fanns utrymme i min vardag. Att göra bilkassetter är passé, att rippa och lägga favoritlåtarna på en CD tar dagar… Att släpa på CD-spelarens motsvarighet till freestyle blev knöligt och omodernt. Att underhålla sin mp3-spelare tar likväl det tid, om än inte lika mycket som att bränna skivor. Och så kom Spotify och smartphones. Plötsligt blev det lätt att hålla sig med obegränsade spellistor och musikurval. Nu kan jag lyssna när jag vill och var jag vill och på nästan vad jag vill. Jag kan till och med koppla in mobil eller dator till stereoanläggningen hemma på ett smidigt sätt.

Så, innebär den här utveckligen att album, as we know them, är på väg ut? Är det ensamma låtar publiken vill ha? Som man sedan kan sortera in i sina spellistor? Jag fungerar så själv numera när jag är lyssnare.

Därför har Nicko och jag valt att göra ensamma låtar istället och släppa dem allt eftersom. Det ger kontinuitet mot våra fans och lyssnare, men också oanade möjligheter vad gäller produktifiering av respektive låt. Nu är varje låt viktig och sin egen.  Varje låt har sin egen image, eget art works, eget blogginlägg, egen annonskampanj och så vidare.

Jag beundrar fortfarande de som gör album. Det krävs mycket arbete att producera 10-12 spår som hör ihop ljudbildsmässigt, till intrig och med art works. Men jag tror inte längre att maknadens sug efter album är lika stort. Ibland känner jag mig lat som hellre gör låtar en och en. Å andra sidan innebär det mycket mer arbete med produktifiering. Så jag kanske inte är så lat trots allt?

Related posts:

Leave a reply

required