Bought myself a drum kit

White drum kit in an old room

I recently bought myself a decent drum kit. Something to bang on when I get into the mode. The sound is brutal because of the room where I’ve placed it. Maybe I’ll get back to “the room” and how it affects the sound in a future blog post.

I never owned a drum kit myself, only a snare drum. But from the various bands I’ve been in I have had the opportunity to play around with drum kits to learn a few beats. At one time I actually played a gig with the band Diktator as a drummer.

There’s quite a few drum kits on the market being offered to a reasonable price. I think that has to do with the technology change and a change of the sound ideal. Today you see electronic drum kits and pads in many home studios and churches etc. The sound level is easier to control and you need no big setup to record it. Also there’s generally a broader acceptance for the “electronic sound”, where drum programing has become an alternative to acoustic drums.

To me any played drums need to be rehersed well until they are to be recorded. While drum programing is more like creating a simple pattern and then make it sound better. I do think it’s sometimes helpful to be able to think as a drummer.

Musik och föräldraskap

Trumma i vagn

Det är inte allt för länge sedan som jag blev pappa, men när jag sätter mig ner för att reflektera över musik och föräldraskap känner jag att flera stadier redan har passerat. Jag hade räknat med att tiden för att hålla på med musik skulle bli mindre. Så har det också blivit, men framför allt har musiken på ett helt annat sätt blivit en del av min vardag.

Jag tror att vi har ett nytt fan. I varje fall verkar hon känna igen några av våra låtar och rösterna på inspelningarna och blir glad av dem.

Det är allmänt känt att musik är bra för inlärningen. Nu kanske det är tidigt att prata om komplexa saker som språkinlärning och logik. Det kanske snarare handlar om stimulans och tröst. Barn verkar tycka om sång med mycket vibrato. Eftersom jag själv tycker om att lattja med rösten har vi på detta sätt räddat många nattningar.

För egen del försöker jag att ta allting med musik i portioner numera. Det går inte att säga till ett barn att: “Pappa vill verkligen göra det här nu”. Det leder bara till frustration. Tiden för att stå och göra tagning efter tagning i inspelningsstudion känns förbi. Hittills har vi blivit nöjda med någon av de första tagningarna. Om det beror på erfarenhet eller att det känns skönt att få det avklarat får visa sig framöver.

Vi går nu in i en ny fas. Vår tid tillsammans.

Headphones

The latest addition to the studio is a pair of AKG 271 MK II headphones. We’ve had the same problem with all of our older headphones and I think it’s the aging plastics. If you can’t even move a bit without producing a creaking sound it’s not fun when listening to the recorded material.

There are generally three different types of headphones that are suitable for the studio, closed, open or semi-open. In our case we use headphones to record acoustic sound sources like vocals and acoustic guitar. Therefore the headphones have to be closed, otherwise the sound would leak into the microphone. Open and semi-open headphones are more pleasant for long time use since they “breath” and are by many preferred while mixing.

I usually mix with the sound played back from the monitors but from time to time I check the mix in the headphones. I do so because some effects like reverb and delay appears to be more detailed when listening through the headphones.

Headphones Circle

Double Tracking and Harmonizing

Singin Choirs

We’ve started to replace the smartphone samples that were recorded, split, time-stretched and sprinkled over the song’s timeline to build the draft and structure of Live Life To The Fullest. From now on the new tracks will be the final ones and recorded in the studio.

I started out with the acoustic guitar. To keep it simple my initial idea was to record just one guitar track. To get some inspiration on where to place the guitar in the stereo frame (left-right panning) I went on the internet searching for guitar based music. I haven’t really thought about it but county music is a big genre. I can’t say I found any progressiv mixing techniques for guitars though. Instead I went for double tracking the guitars, which means recording two identical mono tracks and panning them hard left respective hard right.

For choirs we wanted to double up the sound and create some variation with harmonies. If you record choirs very tightly you can almost make it sound like an organ. A slip in timing can either make the sound sloppy or add something interesting to the “instrument”. When all choir tracks are in place (and a few bonus unexpected ones) it’s time to decide what works, which tracks to keep and what has to go.

Testing Guitar Sound

I’m trying to avoid mixing to much of the song until most of the arrangement is in place.

Usually I record the guitars as they are intended to sound directly to the track. This time I’m instead recording the direct signal (clean sound) and I’m using an amp-simulator to shape the sound. As there are many settings and combinations to test I got tempted to at least try to tweak the sound a bit.

Rösten från glaciären – vykort från Svalbard (8/8)

Dalbreen, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Dalbreen, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Ishavet är blixtrande blått. En djup lapizblå färg och solens strålar glittrar i vattnet och i isen. Hundra meter bort breder den jättelika Dalbreen ut sig. Jag undrar hur många nyanser av blått och vitt det kan finnas egentligen. På ett isflak ligger en storsäl och vilar. Runt mig bubblar och pyser det, som om jag satt i ett jättelikt ciderglas. Det är bitar av smältisen från glasiären och alla inpressade tusenåriga luftbubblor som äntligen slipper ut.

Genom det rofyllda skvalpandet och bubblandet skjuter plötsligt en åskknall. Det är inte åska, det är glaciären som rör sig och spricker. Jättelika isblock bryter sig loss från framkanten och faller ner i vattnet. Det är över på bara några sekunder. Kvar i luften hänger ett glittrande isdamm och storsälen ligger kvar på sitt isflak och gungar. Mitt hjärta slår fortare. Storsälen fortsätter att njuta av sommarsolen.

Det finns naturligtvis många fler historier att berätta och bilder att visa. Men det får räcka för den här gången!

Nordaustlandet – vykort från Svalbard (7/8)

Nordaustlandet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Nordaustlandet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

En arktisk öken breder ut sig. Precis som många andra har jag aldrig tänkt på att en öken skulle kunna vara täckt av sten, is och snö. Nästan ingenting lever här på land. Till och med den härdiga purpurbräckan får kämpa. Nordaustlandet ter sig mer skrämmande än de andra delarna av Svalbard som jag har sett. Men Vitön där Andrée och hans kompanjoner till slut fick sätta livet till känns faktiskt ännu mer skrämmande.

Jag krasar omkring bland de vassa stenarna och låter mig fyllas av den magi och kraft som naturen utstrålar. Det är nästan som ett månlandskap här, bortsätt från tyngdlagen vill säga. Svalbard fortsätter att fascinera mig. Jag tycks möta alla möjliga känslor och stämningar här.

Sida vid sida – vykort från Svalbard (6/8)

Alkehornet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Alkehornet, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Jag har klättrat upp en bit. Vyn breder ut sig under mig. Jag vill så gärna fånga den på bild, men jag betvivlar att det går. Molnen och solen hjälper till att skapa djupet med skuggor som leker. Det är grönt och brunt och grönt igen. En bit bort står en rentjur med ståtliga horn. Han betraktar mig och jag honom. Kanske undrar han vad jag gör där på hans ängar. Han är avvaktande, men inte rädd för mig. Vi klättrar ner sida vid sida. Jag återvänder till båten. Han fortsätter att äta upp sig inför vintern.

Packisen – vykort från Svalbard (5/8)

Sjuöarna, Svalbard (foto: Nikolaus von Knorring)

Sjuöarna, Svalbard (foto: Nikolaus von Knorring)

Här står jag. Det är iskallt och vattenstänk känns som spik mot kinderna. Välkommen ombord på ett isflak! Det är riktigt stadigt logiskt nog, men det är inte lika lätt att intala sig själv rent känslomässigt. Isflaken flyter snabbt fram. När Andrée, Strindberg och Fraenkel vandrade över packisen rörde sig isen snabbare norrut än de kunde ta sig till fots söderut. När jag ser hur snabbt isflaken rör sig blir det plötsligt mer verkligt (jag säger mer, för jag kan nog inte föreställa mig helt).  Jag kan också till viss del vaggas in i den falska tryggheten i att ett isflak är stadigt nog att campa på, men bara ett tag förvisso. När flaken krockar med varandra bryts de och höga vallar bildas. Lite som en stengärdsgård, men av is. Och lite högre misstänker jag.

Efter en lång tid ute på packisen byggde Andrée och hans kompanjoner ett läger som de kallade Hemmet. Det finns något både mysigt och tragiskt över den historien. Som om tröttheten vann och behovet av en trygg punkt fick ta över. Tills Hemmet sprack vill säga. En falsk trygghet. En känsla av obehag löper utmed ryggraden och mot min vilja undrar jag hur många saker här i världen som egentligen faller under begreppet “falsk trygghet”. Jag bestämmer mig för att jag inte vill veta det.

Packisen vid Sjuöarna, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Packisen vid Sjuöarna, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Sorgfjorden – vykort från Svalbard (4/8)

IMG_7150

Spetsbergsvallmo, Svalbard (foto: Anneli von Knorring)

Sorgfjorden, bara namnet ger mig rysningar. Jag går intill den och tänker lite sorgset på alla liv som gick till spillo för så många år sedan. Jag kan inte sluta att titta ner. Marken är täckt av rosenkvarts och andra färggranna mineraler. Med det rosa är som en påminnelse om blod som bleknat med tiden.

Mitt bland stenarna lyser något alldeles citrongult. En spetsbergsvallmo tittar upp och av blommorna på Svalbard är det nog den allra vackraste. Jag skulle kunna sitta här bredvid den lilla blomman hela dagen. Njuta av tystnaden, landskapet och magin.