I sommar ska jag gestalta Ebba Brahe. Jag vet faktiskt inte särskilt mycket om henne denna grevinna som förälskade sig i Gustav II Adolf i början av 1600-talet. Så jag bestämde mig för att titta efter vad som står skrivet om henne på nätet. Det verkar som om hon är mest känd för förälskelsen med Gustav II Adolf, trots att de aldrig fick varandra. Drottning Kristina Holstein-Gottorp hade andra planer för sin sons framtid och Ebba gifte sig istället med Gustav II Adolfs vän Jacob De la Gardie.
Någon, okänt vem, har skrivit dikten som heter “Ebba Brahes klagan” och det är bland annat den som Nikolaus och jag tonsätter inför sommarens lustspel i Fläckebo. Det är en dikt om den olyckliga kärleken, besvikelsen, hur hon stålsätter sig och går vidare. “Var kall, var kall, och låt mig ensam lida och ensam gå till mina fäders grav” riktar hon till Gustav II Adolf och jag får lite martyr-känslor av den. Det är en mycket vacker dikt, men det känns lite trist om det bara är hennes Romeo och Julia-episod som eftervärlden ska minnas.
Vad jag har hört levde hon ett lyckligt liv tillsammans med Jacob De la Gardie och de fick 14 barn. Medan hennes man gjorde karriär inom politik och krigsmakt var det Ebba själv som ansvarade för att sköta deras gods både hemma i Sverige och i Baltikum. Hon ska också ha lagt mycket tid på att hjälpa människor med sitt inflytande. Hennes man dog 1652 och då administrerade hon själv godsen och gårdarna tillsammans med många järn- och bergsbruk. Hennes järn blev till och med känt som “grevinnans järn” eftersom det höll så hög kvalitet. Och med det i åtanke inser jag att det här var en skicklig entreprenör och ledare, inte alls den klagande kvinnan som dikten ger intryck av.
Det blir alltså en riktigt utmaning att gestalta Ebba Brahe. Det är en ung förälskad Ebba vi får möta, en ung besviken Ebba, men också en stark kvinna som går vidare.
